Hem
Känns vemodigt att lämna Kanada och det liv som jag har skapat här med alla knäppa men härliga kanadensare och inte minst hästarna som jag lärt känna. Det här är hemma nu på ett sätt, även om Stockholm alltid kommer vara min hemstad. Tänker på alla ställen som jag varit och kallat hem, samt på platser som jag vill åka till och eventuellt skapa något slags liv på. Hem är där hjärtat är brukar man väl säga, men hur många bitar kan hjärtat vara delat i innan det bara är splittrat? Varje plats jag känt mig hemma på har stulit en bit av mitt men det gör lika ont att lämna en ny plats, borde det inte kännas mindre för varje gång? Logik existerar inte när det kommer till känslor men ibland önskar jag att det gjorde det... Många människor som jag har träffat här har gjort stort intryck på mig och jag är definitivt många erfarenheter rikare, även om plånboken inte är det, och jag skulle inte byta den här tiden mot något.
Folk har frågat mig under hela min vistelse här om jag har längtat hem och om jag ser fram emot att åka hem till Sverige igen och det enkla svaret på det är nej. Det finns såklart mer än en sida till det här men i grund och botten saknar jag inte landet eller platsen speciellt mycket, även om jag såklart saknar vissa saker som familj, vänner och hästar. Men jag har numera inte bara en av allt utan många av det och det gör att längtan hem inte är så stor ändå. Jag vet också att mina nära vänner och självklart familjen kommer att vara kvar när jag kommer tillbaka. Jag är kanske inte den bästa på att hålla kontakt med alla på en vardaglig basis men de viktigaste finns alltid kvar.
Home is not a place, it's a feeling.
